emilydiane

rubriken säger ju allt.
utåt är jag väl mest uppåt,
men innuti vet jag inte.
känns underbart vissa dagar, vill bara skrika åt världen att det är bästbästbäst!
och andra vill jag bara ligga i sängen, med världens
största kudde och gråta ut medans mammas tröstande ord viskar
mig i örat, liggandes i hennes famn.
men jag vågar inte.

är det ett så bra beslut egentligen?
det känns bra just nu.

men hur känns det när jag ska fylla år?
när jag tar studenten?
när jag skaffar familj?
när jag vill berätta allt det här.
vill att du ska vara delaktig.

men de blir så fel,
när man inte finns annars.
bara när de verkligen behövs som mest.
om ens det?

så det är nog därför jag beslutar detta.
jag vet hur lycklig jag kände mig när du steg in i kyrkan,
jag ville inte sluta titta.
jag ville bara bryta ihop..
i din famn.

men det ska väl inte vara så.
man ska känna sig trygg.
veta till 100% att man är stolt över just denna person.
jag vill vara stolt.
jag blev det, jag kände att vi hade lyckats.
vi var lyckliga.

men de försvann.
och finns inte mer..



jag älskar dig.
jag hatar dig.
jag älskar dig.